Jag sitter på ett Boeing-plan på väg från New Delhi till Varanasi i Indien. Jag tänker på mina söner Erik och Göran, som omkom i en flygolycka i Mexico med just ett Boeing-plan. Olyckan inträffade den 31 mars 1986, alltså för snart 25 år sedan. Ändå kan jag nu uppleva den tiden, sorgebesöket i Mexico City, sörjande kamrater till Erik och Göran, i en förstärkt blixtbelysning.
Samtidigt som jag bär denna obegripliga händelse med mig, tänker jag på vilken glädje skapandet av Erik och Göran Ennerfelts Stiftelse för Svensk Ungdoms Internationella Studier skänkt mig. Det har varit en högtid att varje år – tillsammans med stiftelsens kloka styrelse – få vaska fram stipendiater bland så många intressanta ansökningar. Vi har i denna skrift velat åskådliggöra vad stipendier från stiftelsen har betytt för några av våra stipendiater. Det framgår att vi har velat stödja sådana ungdomar som annars inte skulle ha haft möjlighet till internationella studier.
Vi har inte velat låsa oss till vissa studiefält eller till vissa geografiska områden, utan har mera sett till den enskilda ansökningen och hur den utformats och motiverats. Efter stipendietidens utgång försöker vi upprätthålla kontakten med våra stipendiater och samlar dem då och då till en sammankomst för gemensamt utbyte. Det har visat sig att tvärkontakterna i stipendiatgruppen blivit viktiga och lever ett eget liv. Vi hoppas att stiftelsen skall kunna fortsätta att verka i samma anda under lång tid framåt och är stolta över alla de stipendiater som under årens lopp fått stöd från oss.
Göran Ennerfelt
Stockholm i juni 2010.